Jag sitter på den utmärkta sushirestaurangen Katana på Sunset Boulevard i Hollywood. Ute på terassen. Vi sitter vid ett av de absolut bästa borden och har perfekt utsikt över ett bord där två killar, riktiga amerikanska fotbollsjocks, är på date med två helt okej snygga tjejer. Den ena är grov, lite chipstjock och med en massa muskler. Den andra är mer som en latinsk variant på Costanza i Seinfelt.
Killarna gör allt fel. Och jag menar allt. Den musklige är bufflig och ett praktexemplar av den typen som döljer sin osäkerhet bakom en överspelad framfusighet. Costanza har istället ett tvekande osäkert kroppsspråk och pillar sig nervöst i ansiktet och håret. Han försöker bryta in i konversationen med små kommentarer till sin kompis ändlösa pratande och gestikulerande.
Så börjar det. Och det blir värre. Båda killarna – och då speciellt den bufflige – dricker mer och mer. Sake, för det är det man skall dricka när man är på Japansk restaurang. De ser också till att förse sina dejter med ordentligt med vin. Inte på det generöst artiga sättet, utan på det andra sättet – ni vet vad jag menar.
Kvällen rullar vidare och situationen eskalerar till gränsen för det ohållbara. Efter ett tag grenslar muskelkillen den ena tjejen. Att stolen höll tyder på fantastisk japansk kvalitetstänkande. Så småninom smiskar han henne på rumpan och, hör och häpna, hånglar med henne. Ett tecken på fantastiskt japansk kvalitets-sake.
Vad har allt detta med reklam att göra kanske ni undrar på en reklamblogg som denna. Jo. Precis såhär beter sig vissa varumärken. De översäljer, bedövar, använder klyschor och tvingar sig på. Och det funkar i viss utsträckning. De här varumärkena får också ligga en hel del. Men inte fasen bygger det varumärke. Och jag lovar – hade Johnny Depp suttit i ett hörn av restaurangen och lagt en stilla och väl avvägd flörtig blick till tjejerna så hade muskelkillen och Costanza tappat bollen. Möjligen hade det blivit slagsmål, men det är ju det vi har advokater till.
{ 0 comments… add one now }