Shit va’ svårt att vara undercover

Så. Nu har det varit en del om vindar, segling och sommaridyll. Dags att börja blogga jobb igen kanske?

Låt oss därför gå på dagens ämne som faktiskt är del två i följetongen om reklamerinran. Det finns nämligen en liten paradox i vad jag skrev i det här inlägget. Och den paradoxen handlar om en intressekonflikt.

Vi backer bandet lite. I det förra inlägget tog jag exemplet med den påhittade nyckelbensairbagen. Ett annat exempel som man istället kan hämta från verkligheten är Primes lattekampanj för Arla. Den är känd för de flesta av oss, men för gemene man är det nog helt okänt att Arla genom Prime står bakom Lattetrenden. Reklamerinran därför = 0. (Nu kanske några säger att det inte är reklam utan PR, men den skiljelinjen vill jag förpassa till historieböckerna).

Paradoxen ligger i att det är viktigt för byrån att åtminstone marknadscheferna vet att detta är en kampanj och inte bara en slump. Annars säljer ju den utmärkta kampanjen inte byrån. Här har ju Prime gjort ett utmärkt jobb i att berätta detta för oss, men hur hade det varit om kampanjen gjorts under konfidentialitet? Ett faktiskt inte helt orimligt krav. Och just här ligger intressekonflikten. Vi älskar att skryta. Men vad händer om det visar sig att “reklam under radarn” är den absolut bästa för kunden? Om till synes helt okorrelerade händelser som vi skapar tokdriver kundens försäljning, men ser ut som ren slump eller tur och är konfidentiella? Då har vi ett problem, eller hur? Vår reklam är nämligen inte bara reklam för vår kund, utan även för oss själva. Och vi gillar ju att stå där på konserthusets scen, med ett blänkande guldägg i famnen.

Tagged as: In Swedish, tv